Idag fick jag min andra match! Hade nästan precis kommit hem, och fick ett mail från APIA. Jag hade just hunnit läsa igenom familjens brev när telefonen ringer..! Snacka om att jag fick panik. Första familjen jag pratar med, och så ringer de när jag är totalt oförberedd? Jag var så nervös så det är inte sant, men jag klarade nog samtalet rätt okej iallafall, hoppas jag. Finns även risk för att de tyckte jag lät helt blåst och att jag inte frågade några vettiga grejer alls. Men så går det, planering is my middle name, så ni förstår väl hur jag kände mig när jag hade noll koll ungefär.

De bor utanför Washington DC, har två pojkar på 4 och 6 år. Lite bättre åldrar den här gången, men jag är fortfarande tveksam. Den minsta går på förskola iallafall, så jag är ledig några timmar på förmiddagen ändå. Inte lika länge som om barnen hade varit äldre och gått i vanlig skola, och så känns det... lite litet fortfarande. 4 och 6 år var ju mina ungar på dagiset där jag hade praktik. Och det här är väl inte direkt det jag vill få ut av mitt år där borta. Det blir ju inte helt som jag tänkt mig... Det kan ju självklart bli bra ändå, men det blir ju inte riktigt som jag föreställt mig det. Jag vill ha äldre barn, som klarar av mer grejer själva och som man kan prata och diskutera med mer än de som är runt 5 år. Så jag vet inte. Det är svårt. Jag ska få prata med familjens nuvarande au pair, men... ändå så blir det nog ett nej, tyvärr. Det är bara andra familjen. Jag har fått två familjer den här veckan. Nu har det börjat, och det är nog ganska troligt att jag blir kontaktad av fler familjer. Förhoppningsvis någon som har lite äldre barn så att det känns mer rätt också.

Åååh, jag är så lycklig nu! Igår fick jag min första match! En familj i Colorado med tre pojkar - tvillingar på 5 år och en 2-åring. Ja det var ju absolut inte min drömfamilj. Colorado har jag väl inget emot direkt, även om det kanske hade varit roligare om jag gillat att åka skidor eller så. Men barnen passade ju inte mina önskemål direkt. 5 år är yngsta jag vill gå med på, och isåfall är det en 5-åring och sen några äldre barn. Så det här passade inte alls. Även om jag väntat länge nu så har jag ju tid på mig och måste inte välja första bästa. De lät dock väldigt trevliga i mailet, men jag valde att inte ens prata vidare med dem i telefon eftersom det inte alls är vad jag vill ha ut av mitt år. Även om det skulle vara kul att prata med en familj nu när jag väntat så länge, så känns det ju fel att slösa massor av deras tid när jag vet att jag inte kommer välja dem.

Om de följande familjerna jag får kontakt med också har så små barn som 2-3 år så tror jag nästan det blir att ändra i min ansökan och enbart fylla i att jag vill ha de som är 6 år och uppåt. För nu hoppas jag att det här betyder att det har kommit igång, och att jag får en ny match ganska snart igen!

Förresten så ringde jag till SI fredags. De sa att någon hade mailat Londonkontoret tidigare i veckan och frågat vad som hände med min ansökan, så tydligen hade de också tyckt att det tagit lite lång tid. Vet ju fortfarande inte vad problemet var, men det skulle vara intressant att veta, så hör jag inget om det så ringer jag nog till SI om några veckor och frågar om de vet varför det var så. Och om det är pga att de mailade till London som jag fått en match nu, eller om det faktiskt är så att min ansökan varit ute utan problem sen i början av november, och jag får första familjen nu..?

Men jag är glad! Nu är det på G hoppas jag!

Fortfarande helt dött, har varit godkänd i två hela månader utan en enda match. Det enda man kan skylla det på är väl jul och att det är ett tag tills jag vill åka. Men mitt earliest availability date är satt till 20 mars, och om man vill ha en au pair i mars borde man ju nästan börja leta nu tycker jag. Så jag hoppas att allt sätter igång snart!

Medan jag väntar kan jag väl passa på att skriva lite om vilka områden i USA jag är sugen, respektive mindre sugen, på att komma till. Sen tycker jag ju självklart att familjen är det viktigaste, det är ju fortfarande USA jag ska till. Men man har ju lite drömmar och favoritställen ändå, right?

Georgia, Ohio, North Carolina och South Carolina är mina absoluta favoritstater just nu. Varför de ligger i toppen kan jag inte direkt motivera, jag har ju aldrig varit i USA och någon rak orsak finns nog inte direkt, men jag har bara fått ett intryck av att de där staterna skulle vara mysiga och trevliga att bo i. Georgias huvudstad Atlanta är jag dock väldigt intresserad av, skulle inte bli ledsen om jag hittade en trevlig familj där kan jag väl säga.

De ställen jag inte är så himla pepp på, är platser som det verkar som att många au pairer gärna vill komma till: Florida, California och New York-området. För fuktigt, för varmt, för stort... Jag är bara inte så intresserad av de ställena, utan har skaffat mig andra favoriter. Semester i Florida eller California är väl ingenting man tackar nej till, men att bo där i ett år som au pair är inget som står så högst upp på min lista. Men man vet ju aldrig, jag kanske hittar en trevlig familj någonstans i Connecticut och får ett superår? Allting kan ju komma att ändras, och det känns mycket viktigare att trivas i familjen än att jag bor i någon av mina önske-stater. Resa kan man alltid göra.