Jag vet inte varför det är så att jag får en match så fort jag har kontaktat SI. Känns lite skumt, men så är det iallafall. Ringde till SI och pratade med dem i måndags. Fick höra samma grejer som jag hört tidigare, att det inte är fel på mig eller min ansökan, att det är ett tag kvar tills jag vill åka. Men första gången jag fick en match var efter att SI mailat till Londonkontoret, och det sa de att de skulle göra nu med för att dubbelkolla så att allting verkligen var rätt.

Well skitsamma ändå, nu har jag fått en match till! En ensamstående pappa med tre barn - två pojkar som är 13 och 9 och så en tjej på 7 år. De bor i Richmond, huvudstaden i Virginia. De låter riktigt bra faktiskt, känns väldigt bra bara när jag har läst igenom deras brev och mail. Lite jobbigt var det dock, för i mailet skrev pappan att jag kunde svara på mailet eller ringa. Och egentligen känns det lite korkat att svara på mailet med att jag vill prata i tele men be honom ringa mig..? Men jag vill inte ringa själv, om vi pratar ett tag så kommer jag ju svimma när jag får min mobilräkning sen. Det känns ju lagom roligt. Så jag försökte skriva ihop ett trevligt litet mail att jag skulle bli glad om han ringde mig. Så jag sitter och hoppas att han ska ringa nu, vet inte när det blir eftersom jag tyckte det kändes skumt att bestämma någon tid. Kan väl bli när som helst, men sak samma, bara han ringer.

Det går segt. Väldigt segt. Idag har jag varit godkänd i exakt tre månader. Under den här tiden har jag fått två matchningar. Det är inte ens en familj i månaden. Känns som rätt kass statistik om ni frågar mig. Jag trodde ju att när jag fick mina matchningar i slutet av januari, att nu var det igång. 2 matchningar på en vecka, yaay! Jag gick från ingenting, till två på en vecka, och nu är jag tillbaka på ingenting efter två veckor till. Ska det vara såhär?

Förra veckan tackade jag nej till andra familjen som kontaktade mig. Så jag har suttit här ett bra tag utan någonting alls nu. All den här väntan i hela au pair-processen gör mig lite halvt galen. Jag har hela tiden varit beredd på att det skulle ta ett litet tag, och att jag skulle prata med många familjer innan jag hittade rätt. Är medveten om att jag är lite kräsen. Men nu är det ju inte ens några familjer som kontaktar mig. Nu sitter jag bara här. Väntar. Väntar lite till. Inte händer det något mer för det. Det är inte upp till mig längre, det enda jag kan göra är att vänta.

Idag fick jag min andra match! Hade nästan precis kommit hem, och fick ett mail från APIA. Jag hade just hunnit läsa igenom familjens brev när telefonen ringer..! Snacka om att jag fick panik. Första familjen jag pratar med, och så ringer de när jag är totalt oförberedd? Jag var så nervös så det är inte sant, men jag klarade nog samtalet rätt okej iallafall, hoppas jag. Finns även risk för att de tyckte jag lät helt blåst och att jag inte frågade några vettiga grejer alls. Men så går det, planering is my middle name, så ni förstår väl hur jag kände mig när jag hade noll koll ungefär.

De bor utanför Washington DC, har två pojkar på 4 och 6 år. Lite bättre åldrar den här gången, men jag är fortfarande tveksam. Den minsta går på förskola iallafall, så jag är ledig några timmar på förmiddagen ändå. Inte lika länge som om barnen hade varit äldre och gått i vanlig skola, och så känns det... lite litet fortfarande. 4 och 6 år var ju mina ungar på dagiset där jag hade praktik. Och det här är väl inte direkt det jag vill få ut av mitt år där borta. Det blir ju inte helt som jag tänkt mig... Det kan ju självklart bli bra ändå, men det blir ju inte riktigt som jag föreställt mig det. Jag vill ha äldre barn, som klarar av mer grejer själva och som man kan prata och diskutera med mer än de som är runt 5 år. Så jag vet inte. Det är svårt. Jag ska få prata med familjens nuvarande au pair, men... ändå så blir det nog ett nej, tyvärr. Det är bara andra familjen. Jag har fått två familjer den här veckan. Nu har det börjat, och det är nog ganska troligt att jag blir kontaktad av fler familjer. Förhoppningsvis någon som har lite äldre barn så att det känns mer rätt också.

Åååh, jag är så lycklig nu! Igår fick jag min första match! En familj i Colorado med tre pojkar - tvillingar på 5 år och en 2-åring. Ja det var ju absolut inte min drömfamilj. Colorado har jag väl inget emot direkt, även om det kanske hade varit roligare om jag gillat att åka skidor eller så. Men barnen passade ju inte mina önskemål direkt. 5 år är yngsta jag vill gå med på, och isåfall är det en 5-åring och sen några äldre barn. Så det här passade inte alls. Även om jag väntat länge nu så har jag ju tid på mig och måste inte välja första bästa. De lät dock väldigt trevliga i mailet, men jag valde att inte ens prata vidare med dem i telefon eftersom det inte alls är vad jag vill ha ut av mitt år. Även om det skulle vara kul att prata med en familj nu när jag väntat så länge, så känns det ju fel att slösa massor av deras tid när jag vet att jag inte kommer välja dem.

Om de följande familjerna jag får kontakt med också har så små barn som 2-3 år så tror jag nästan det blir att ändra i min ansökan och enbart fylla i att jag vill ha de som är 6 år och uppåt. För nu hoppas jag att det här betyder att det har kommit igång, och att jag får en ny match ganska snart igen!

Förresten så ringde jag till SI fredags. De sa att någon hade mailat Londonkontoret tidigare i veckan och frågat vad som hände med min ansökan, så tydligen hade de också tyckt att det tagit lite lång tid. Vet ju fortfarande inte vad problemet var, men det skulle vara intressant att veta, så hör jag inget om det så ringer jag nog till SI om några veckor och frågar om de vet varför det var så. Och om det är pga att de mailade till London som jag fått en match nu, eller om det faktiskt är så att min ansökan varit ute utan problem sen i början av november, och jag får första familjen nu..?

Men jag är glad! Nu är det på G hoppas jag!

Fortfarande helt dött, har varit godkänd i två hela månader utan en enda match. Det enda man kan skylla det på är väl jul och att det är ett tag tills jag vill åka. Men mitt earliest availability date är satt till 20 mars, och om man vill ha en au pair i mars borde man ju nästan börja leta nu tycker jag. Så jag hoppas att allt sätter igång snart!

Medan jag väntar kan jag väl passa på att skriva lite om vilka områden i USA jag är sugen, respektive mindre sugen, på att komma till. Sen tycker jag ju självklart att familjen är det viktigaste, det är ju fortfarande USA jag ska till. Men man har ju lite drömmar och favoritställen ändå, right?

Georgia, Ohio, North Carolina och South Carolina är mina absoluta favoritstater just nu. Varför de ligger i toppen kan jag inte direkt motivera, jag har ju aldrig varit i USA och någon rak orsak finns nog inte direkt, men jag har bara fått ett intryck av att de där staterna skulle vara mysiga och trevliga att bo i. Georgias huvudstad Atlanta är jag dock väldigt intresserad av, skulle inte bli ledsen om jag hittade en trevlig familj där kan jag väl säga.

De ställen jag inte är så himla pepp på, är platser som det verkar som att många au pairer gärna vill komma till: Florida, California och New York-området. För fuktigt, för varmt, för stort... Jag är bara inte så intresserad av de ställena, utan har skaffat mig andra favoriter. Semester i Florida eller California är väl ingenting man tackar nej till, men att bo där i ett år som au pair är inget som står så högst upp på min lista. Men man vet ju aldrig, jag kanske hittar en trevlig familj någonstans i Connecticut och får ett superår? Allting kan ju komma att ändras, och det känns mycket viktigare att trivas i familjen än att jag bor i någon av mina önske-stater. Resa kan man alltid göra.

Nu var det typ en månad sen jag skrev sist. Snacka om dåligt. Men det har varit fullt upp på jobbet och nu är det ju snart jul. Och eftersom det snart är jul är det lika dött på min blogg som på au pair-fronten. Det händer absolut ingenting. Jag har varit godkänd i sex veckor och inte en enda familj har hört av sig. Det känns ganska så tråkigt.

Dessutom börjar man ju tvivla lite på sig själv. Är min ansökan så kass? Är jag så dålig? Vill verkligen ingen ha mig? Det känns jobbigt när man läser andra au pairers bloggar och de får matchningar nu i december ändå. Men jag antar att väldigt mycket beror på att jag inte vill åka förrän i vår. Jag hoppas det iallafall. Eller så är det att jag verkar jättedålig och ingen alls blir intresserad av mig baserat på min ansökan. Vilket resulterar i att jag aldrig kommer iväg till USA. Men ja, jag ska inte ge upp hoppet än. Det är ju fortfarande flera månader kvar innan jag vill åka, gott om tid att hitta en familj som verkar trevlig. Eller att hitta en familj alls, känns det mer som att det handlar om just nu.

Men det löser sig nog. Allt löser sig. Det är långt till våren.

Lagom jobbig vecka. Hade tänkt blogga men hann inte alls med. Iofs har jag väl inte så jättemycket att säga heller kanske. Har varit godkänd i två veckor nu, fortfarande ingen match. Inte ens det där Acceptance pack har behagat dyka upp. När är det meningen att man ska få det egentligen, efter att man hittat en familj eller? Verkar himla osmidigt om det nu ska ge lite info inför matchningen.

Mailade SI med lite frågor om hur lång tid det kan ta innan jag får första matchen och sådär. Jag menar ju inte att jag vill hitta en familj NU, det känns lite orealistiskt. Men att ändå få en första match så att jag vet att det är igång. Dock kan det ta cirka en månad, och när det blir jul och nyår och allt så dör det tydligen av lite. Men det kan man väl förstå, folk vill göra annat än leta au pairer mitt i julstressen.

Sen har jag hittat ungefär tio familjer som ligger uppe på SI:s hemsida, som jag är riktigt intresserad av att prata med. Har nu skrivit upp referensnummer på de jag gillar, så ska de typ bli tillagda till min ansökan och sen kanske man kan få prata med dem... Skoj! Vi får se vad som händer.

Har mailat SI med lite frågor angående Trackback Questionnaire som ligger på förstasidan på min au pair-inloggning. Det är ungefär en utvärdering av hur jag upplevt Skandinaviska Institutet so far, som de vill att jag ska svara på nu. Är det någon av er som gjort klart det? Jag tyckte det var lite skumt med typ om man lämnat pengar till intervjuaren, och i vilken valuta isåfall. Fanns ju bara typ fyra valutor att välja på, och svenska kronor var inte en av dem. Så jag hajar inte riktigt...

Någon som vet om det måste vara klart också innan man kan bli matchad med en familj? Det står ju "must be completed before we can progress your application", men jag tycker det är lite luddigt? Det står ju ändå att min ansökan kan ses av värdfamiljer nu... SI som även brukar vara så snabba på att svara på mail. Jag mailade i lördags, och har ännu inte fått svar. Kom den bort i helg-skräppost-rensningen eller nåt?

Igår fick jag ett 4(!) sidor långt mail från SI. En hel del info, om hur man tackar nej till en familj, att man inte ska välja familj på grund av var de bor utan att välja en familj som man går bra ihop med och sådär. Att det är störst chans att passa ihop med familjerna som bor i norra delarna av landet, för de har en lite annan kultur nere i söder. Bra info och grejer, men eftersom jag är språknörd sitter jag och stör mig igenom hela brevet eftersom jag inte tycker de har perfekt svenska, haha.

Fick även tips på en bok man kan läsa - Amerikanerna av Staffan Ekendahl. Har även hittat en annan bok som jag tror jag ska köpa, USA - Så funkar det av Karin Henriksson.

Känns ju bra då att jag redan läst Amerikanerna och att den står i min bokhylla. Det är kanske inte världens roligaste bok att bara sitta och läsa, men den har en hel del nyttig info, och det är roligt att typ gå tillbaka i den och sitta och bläddra lite. Karin Henrikssons bok har jag ju inte läst än, men jag hoppas att den är lika bra, om inte bättre och lite roligare att läsa kanske. Någon som har läst den?


Psst! Har slängt in en bloglovin-knapp i menyn till höger också. Om ni gillar bloggen får ni gärna lägga till mig ;)

Nu ikväll fick jag mail från Au Pair In America - jag är godkänd som au pair! Yaaaay! Utan att jag har skickat in mitt polisregisterutdrag också, ska kanske tilläggas. Det fick jag nämligen med posten idag. Men det är postat och klart så det blir ju lagt till min ansökan väldigt snart. Jag hade faktiskt inte trott att man kunde bli accepterad innan de visste att man var ostraffad, men det gick ju tydligen bra det med.

Nu blir det alltså bara att vänta på att den perfekta familjen hör av sig, får se hur lång tid det tar. Även om jag säkert kommer bli hur otålig som helst, så är jag beredd på att det kan ta ett tag innan något händer nu. Jag vill ju som sagt inte åka förrän i april, och dit är det ju nästan ett halvår. Men min perfekta familj kanske är ute i god tid, vem vet!

De senaste dagarna har jag varit lite otålig och orolig, undrat varför ingenting händer hos SI. När SI har kollat igenom delar ur min application har jag kunnat se det när jag loggat in på mitt au pair-konto, men nu hände ingenting. Det såg bara helt tomt ut.

Loggade in några gånger under dagen igår, men nä, såklart ingenting som har hänt. Inte ens min video var godkänd, och den laddade jag upp för två veckor sen. Hur lång tid kan det ta att titta på en tvåminutersvideo egentligen?

Men så igårkväll möttes jag av denna vackra syn:

Ååh det är ju det meddelandet jag väntat så länge på att få se ("så länge" är inte ens två veckor - men ja, jag är otålig)! Jag är ganska förväntansfull just nu! Det här betyder alltså att min ansökan har skickats iväg till kontoret i London, och snart kommer jag att bli godkänd som au pair. Ska bara få hem polisregisterutdraget så jag kan skicka ner det till Malmö också. Jag hoppas att det dyker upp nästa vecka.

11:30 igår var det äntligen dags för intervjun. Vi träffades på Arbetsförmedlingen i Linköping, satt i ett litet konferensrum med ett stort bord. Eftersom vi fått mail med uppgifter om var vi skulle träffas och sådär, så visste vi redan att det skulle vara en gruppintervju. Vi var tre stycken tjejer och så intervjuaren, som tidigare åkt som au pair med Skandinaviska Institutet och nyligen kommit hem.

Först satt vi och värmde upp och pratade lite om vad som skulle hända. Sen blev vi intervjuade enskilt var och en, vid den andra änden av bordet. Under tiden satt de som inte blev intervjuade och fyllde i ett CPI-test. Ett test med 260 frågor som typ ska se till så att man blir matchad med en familj som passar en bäst, fast det känns mer som att det är för att de ska se så att man inte är störd i huvudet... 260 påståenden som man ska svara sant eller falskt på. Vissa av frågorna var lite lustiga, men testet var iallafall på svenska. Intervjuaren sa att det tidigare varit på engelska, men det hade varit så svårt att förstå frågorna då, och svårt att förklara dem på svenska också, så därför hade de ändrat nu. Men man märkte ändå av att det var ett amerikanskt test - en av frågorna var "Jag tycker det är okej att kringgå lagen, om man inte bryter mot den". Ganska klassiskt amerikanskt med kryphål...

Den enskilda intervjun sen var helt på engelska. En massa standardfrågor, som om man tar några mediciner, vad man förväntar sig av året. Ganska basic grejer bara. Sen hade intervjuaren det personliga brevet och childcare experience form utskrivet, så man gick igenom det och tittade på förbättringar och ändringar man kunde göra, bara för att få det så bra som möjligt.

Sedan satt vi och pratade och frågade grejer vi undrade över, hur allting var och så. Vi fick massor av svar på det vi undrat över! Det sista vi gjorde var att lämna över 172kr och fylla i blankett för att beställa polisregisterutdraget. Det kommer sen att skickas hem till oss, och det ska sedan skickas ner oöppnat till kontoret i Malmö.

Intervjun var inte alls något att vara nervös över, tycker jag. 2,5 timmar tog det, så det var ju ganska länge, men det gick väldigt lätt och det var två andra trevliga tjejer också. Med oss hem fick vi informationshäften med en hel del bra info i. Snart är det igång, snart kan jag få börja prata med potentiella värdfamiljer!

Nu är jag klar. Helt klar. Med precis allting. Allting är uppladdat, referenser, alla foton, personliga brevet. Igår blev jag färdig med videon, så den ligger också uppe. Nu kan jag inte göra mer, nu är jag helt klar.

I fredags fick jag ett mail från SI där jag kunde välja tid för intervjun. Jag valde måndag 19e oktober, alltså nu på måndag. Fick svar först igår, där de frågade igen vilken tid på måndag jag vill ha då. Jag gav förslag på några tider på förmiddagen - 10:00, 11:00, 13:00. Ett helt klockslag, eftersom mina tåg kommer in halv, så då har jag lagom tid på mig att ta mig från stationen till Arbetsförmedlingen.

Idag svarar min intervjuare att 11:30 eller 13:30 blir bra. Ja det var ju ingen tid jag föreslog, men okej... Jag får väl gå runt lite i Linköping innan intervjun då, eftersom mina föreslagna tider inte var bra.

Nej nu ska jag inte klaga mer! Jag ska på intervjun på måndag!

Fick kontakt med SI igår, mailade. Min childcare experience har varit godkänd i några veckor nu, men igår tyckte de helt plötsligt att jag skulle ändra lite där. What's up with that? Då godkänner man det väl inte först?

Nu är ändringarna fixade iallafall, de tyckte att jag räknat fel i och med att jag räknat bort två veckor för jullov, men jaja. Vill de att jag ska ändra så gör jag väl det, jag tackar ju inte nej till några extra timmar i ansökan.

De skrev att när jag är klar med allting så ska vi boka intervjun. Bara jag som tycker det vore smidigare att boka när man nästan är klar, istället för att sitta och vänta på intervjun när man är helt klar? Men äh, det blir nog bra ändå. Man kan inte störa sig på allting.

I helgen ska jag se till att ha alla bilder klara och uppladdade. Färga håret ska jag också göra, det röda börjar komma fram lite nu, och vill gärna ha brunt hår i videon. Ska försöka spela in den nästa vecka tänkte jag.

Nu är nästan allting på checklistan inför intervjun avbockat. Till och med det personliga brevet är färdigskrivet, otroligt nog. Hade aldrig trott att jag skulle vara klar med det så tidigt! Det enda som är kvar nu är tre bilder till, och så videon.

SI ringde ju i slutet av augusti och sa att när de såg att jag började bli klar med ansökan, då skulle de kontakta mig igen och vi skulle bestämma ett datum för intervjun. Jaha, nu är jag ju väldigt nästan helt klar. Varför kontaktar de mig inte då? Jag vill ju för sjutton ha den där intervjun snart!

Tycker det skulle kännas ganska konstigt att ringa själv om det. "Hej, min ansökan är typ klar nu. Jag skulle vilja ha ett datum för intervjun". Njaa. Jag tror jag skippar det faktiskt. Väntar lite till. Kanske tycker de inte det är någon brådska när jag inte vill åka förrän i april. Men ändå. Call me, please?

Tänkte berätta lite om mitt val av organisation och varför jag valde att åka med Skandinaviska Institutet.

De stora organisationerna i Sverige är ju Cultural Care (EF), STS och Skandinaviska Institutet (Au Pair in America).

Cultural Care fanns aldrig ens på min karta. Jag hade direkt fått ett dåligt intryck av dem, jag hade läst dåliga saker på bloggar, och även hört att de inte hade stenkoll på språkresor och allt. Så ärligt talat, jag var rädd för att åka med dem. Hörde även att au pair-skolan var skitig, och att undervisningen där var lite som att gå på dagis, klippa-och-klistra-grejer. Jag kände att det inte passade mig alls.

Sen finns det ju såklart jättemånga som åkt med Cultural Care och fått ett jättebra år i en jättebra familj! Så att säga att man absolut inte kan åka med dem är ju inte heller rätt. De är ju en stor organisation, som många åker med - och därför är det väl kanske också fler klagomål som kommer fram.

Mitt val stod alltså mellan STS och Skandinaviska Institutet. Jag gillade STS, speciellt eftersom jag först gärna ville komma till västkusten. STS har sitt kontor på västkusten, och därmed lite fler familjer på västsida än östsidan.

Till slut föll även STS bort för mig. Jag tror det var pga att de hade ett pre-departure-projekt som man skulle sitta och skriva (lite om sitt hemland och sin hemstad och andra grejer, tror jag), och även att man skulle göra ett kollage med bilder och så. Jag tyckte det kändes lite onödigt att behöva göra det för att komma iväg.

Så det blev till slut Skandinaviska Institutet som jag valde. De är inte lika kända som de två andra organisationerna, och dessutom är det en idéell förening. De lägger inte ner så mycket pengar på reklam, och håller nere kostnaderna, så att åka med SI blir också billigare. En stooor fördel är också att de har sin ansökan online, något som passar mig perfekt. Man behöver inte krångla och fylla i en massa papper, och hålla på med nya om något blir fel. Allting sköts online, bilder och referenser laddar man bara upp till sin ansökan. Det kan inte bli smidigare!

Kostnaderna är kanske också något man kan tänka på. Priset för att komma iväg som au pair skiljer rätt bra mellan organisationerna.

Men jag tror nog ändå att magkänslan är det viktigaste. Om det känns helt rätt, då får man nog ett riktigt bra år.

Igår var jag som sagt på dagis då. Det blev ganska galet, alla skulle krama mig och hänga på mig och dra mig åt varsitt håll... En tjej ville absolut inte släppa mig utan höll sig fast i min arm medan hon upprepade orden "min mamma!". Ja det är väl mysigt att vara omtyckt iallafall!

Alla verkade ha saknat mig. Småbarnen kände också igen mig, en tjej på 2 år gjorde som hon alltid brukar - sprang fram och slängde sig i famnen på mig. 2,5-åringen ville att jag skulle bygga lego med honom, och talade om för mig att jag absolut inte fick sitta på bänken (som jag ville), jag var tvungen att sitta på golvet med honom.

Sen fick jag lite kort ihop med barnen vars föräldrar jag frågat om lov. En kille var lite tuff i början och skulle ju absolut inte vara med på kort, men lite senare gick det bättre. Fick fina bilder faktiskt!

Jag funderar på den där videon man kan komplettera ansökan med, om den också ska vara klar innan intervjun..? Det borde ju vara så egentligen. Isåfall måste jag snabba på och spela in något snart. Hjälp. Jag som hade så mycket tid!

Nu har jag nyss ringt till dagis, på torsdag klockan 12:45 ska jag ner dit och hämta mina referenspapper, och ta lite kort ihop med ungarna. Ska bli så kul att få se dem igen! Saknar mina söta ungar.

Håret är färgat brunt nu, och har bytt ut ringen i läppen mot en stav istället. Ska strax gå iväg till jobbet, och på vägen dit ska jag in till fotografen och ta körkortsfoto. Sen är det bara att skicka in den där blanketten och så får jag körkortet. Undra hur lång tid det tar. Två veckor?

I helgen har jag suttit och skrivit väldigt mycket på det personliga brevet, jag börjar komma någonstans nu, och snart är jag klar med ett första utkast på det! Så sen kan jag sitta och finslipa det i några veckor fram till intervjun. Det börjar hända lite grejer nu känns det som!

Nu har jag gjort klart min Pre Interview Application Form, och fått den godkänd också. Känns att jag börjar närma mig, och det är inte så många grejer kvar på checklistan innan intervjun. Okej, en hel del kvar, men jag har klarat av vissa grejer! Jag har:

• gjort klart Pre Interview Application Form
• scannat in och laddat upp gymnasiebetyget
• scannat in och laddat upp passet
• lämnat ut mina referens-papper som ska fyllas i av folk på dagiset och jobbet
• räknat ut hur många timmars erfarenhet jag har, till Childcare Experience Form

Det enda som är kvar är ju i princip bilderna. Och så körkortet då, men det räknar jag som bild, eftersom jag inte tagit bild till mitt körkort än, och har alltså inget riktigt körkort i handen just nu. Men bilderna kommer som sagt när jag färgat håret...

Den stora delen nu är ju det personliga brevet. Det är ju så himla svårt att veta vad man ska ha med, vad de tycker är viktigt och bra... Sitter och läser igenom alla tips jag kan komma över, så om ni har några får ni gärna skriva!

Förra veckan ringde de från Skandinaviska Institutet. Frågade om jag hade några frågor och sådär. Vi sa att eftersom jag inte vill åka iväg förrän i mars-april, så är det ju inte så bråttom för mig med att bli klar med ansökan och gå på intervjun och så. De skulle höra av sig igen när de såg att jag blev klar med fler grejer i ansökan. Ingen brådska som sagt, så det går nog bra.

Igår satt jag och funderade på om jag ska göra en sån där video och ha med i min ansökan. Berätta om mig själv eller varför jag vill åka som au pair eller så. Testade att skriva ner lite manus, och jag tror faktiskt att jag kommer göra en. Det kanske kan ge lite plus till ansökan, och det är ju alltid bra, speciellt eftersom jag inte har supermycket erfarenhet. Jag kan ju göra ett försök lite senare iallafall, videon ska ju bara vara 1-2 minuter långt. Man borde ju kunna få ihop något vettigt ändå :)

Men innan jag tar några bilder eller gör video till ansökan, så måste jag färga om håret. Tror ingen är sådär jättesugen på en au pair med illrött hår och ring i läppen, haha, även om utseendet inte är allt... Men de är ju lite konservativa där borta. Nu har jag varit rödhårig sen i januari 2008, så börjar tröttna lite på det med. Blir trevligt med något nytt!